Därför röstar jag på Pirater

Pjäs i fyra akter

cigarettfimp
Akt 1.
En tvårumslägenhet i Moskva. Mor och dotter. Jag var 10 år och plötsligt anklagad för att ha smygrökt. Min mamma hittade en cigarettstump flytande i toaletten. Det var inte jag och efter en stunds diskussion lyckades jag övertyga min mamma om det. Då blev hon rädd och rusade till lådorna där våra viktiga papper och pengar förvarades. Jag minns hur behärskat hon försökte uppträda. Alla pengar var på plats men vissa privata brev låg lite annorlunda än de brukade. Först flera år senare fick jag veta att det innebar bara en sak: vårt hem blev genomsökt av KGB. Det var inte första gången heller och alla spår var avsiktliga. Någon var ”snäll” och ville ge tecken åt oss att vara extra försiktiga. I år efter år fick min mamma bära bördan i ensamhet. Kränkt, äcklad, rädd. Inte ens till de närmaste vännerna vågade hon säga något till.

Akt 2.
Skolgården och gatorna i Moskva. Två väninnor. Året var 1987. Två skolflickor plöjde igenom alla tidningar, tittade på alla nyhetssändningar. Orden perestrojka, glasnost, frihet inspirerade och vi var lyckliga, såsom bara tolvåringar kan bli. Vi försökte omskola våra lärare och tvinga dem att läsa Sakharov och Solzhenitsin, vi gjorde upp framtidsplaner och bildade ett eget politiskt parti. Varje dag efter skolan klättrade vi upp på näraliggande garagetaket,  och skrev flygblad. ”BORT med kommunisterna!!!”, ”Bort med KGB!!!” ”Ja till reformer!” ”Bort med partistyre! Ja till riktig demokrati!” ”Ja till FRIHET!!!” Det var fortfarande lite farligt och därför desto mer lockande. Vi bytte jackor med varandra för att bli svårare att känna igen, smög runt, höll vakt och klistrade, klistrade våra fina flygblad överallt. Varje gång människor samlades runt våra upprop och kommenterade blev vi helt saliga. Jag kände mig bevingad av hopp. Nu saknar jag den tiden, andan. Friheten var nära!

vitahuset

Akt 3.
Moskva, 1990-talet. Demonstrationer blev meningslösa folksamlingar, glasnost misskrediterades då SAMTLIGA tidningar ägdes av EN oligark, ekonomiska reformer ledde till att några få blev äckligt rika på bekostnad av hela landets befolkning, frihet blev till korruption. Demokrati betydde tydligen att man får beskjuta och bränna ner ”fel” parlament. Vänskap med Västerländska demokratier ledde till statsskuld, dumpning av överskottsprodukter och rövaravtal. Uppror mot propaganda ledde bl.a. till extrem kvinnoförtryck. 1992 flyttade jag till det demokratiska Sverige.

Akt 4.
Stockholm, 2014. Supervalåret. Början på det nya kalla kriget. Att vara en ryska idag är att ständigt försvara Ryssland mot alla som blandar ihop Putin och drygt 200 miljoner andra människor i landet. Är vi friare i Sverige? Ingen rotar i mina lådor (tror jag) men… Min telefon kanske avlyssnas, mina mail kanske läses, mina google-sökningar kanske registreras. Jag väljer att vara ganska öppen på min blogg. Det är mitt val. Vad görs för att freda mitt privatliv i fall då jag inte väljer aktivt att vara öppen? En man kommer med bevis på hur främmande stormakt tar fram uppgifter om svenska medborgare och efter några pliktskyldiga ojanden reagerar ingen. Vad säger det om vårt samhälle att vi är likgiltiga? Jag ser ingen skillnad mellan KGB-männen som sökte igenom vår lägenhet och NSA-agent som rotar i min elektroniska liv. Min mamma hade ingenting att dölja, jag har ingenting att dölja. Det ger ingen rätt att rota i mitt privatliv i alla fall.

Därför röstar jag på det enda partiet som ser likgiltigheten som ett demokratiproblem, vill belysa maktspel och kämpar i motvind för vår rätt till integritet.

Annonser

Demokratins vara eller icke vara

Första april förknippas med skämt och bus. Det haglade dock inte av practical jokes på Folkets hus i Rinkeby. Var skämten slut (klockan hann bli 18.00 innan vi började) eller upplevdes ämnet som allt för tung var svårt att avgöra. Lasse Åsberg, projektledare för “Höj rösten!” höll hov och en skara entusiaster från ABF och olika ideela föreningar bidrog med egna erfarenheter.

Varför engagerar sig ABF Stockholm i de kommande valen? Hur når man ut med utbildning och information till de som mest behöver det? Hur ska vi få folk att rösta?

Svaret är att stödja föreningar i deras demokratiarbete. Lasse Åsberg berättade om erfarenheterna från förra valet då man lyckades höja valdeltagande med ca 3% i målområden genom att kontakta föreningar. Nu är det dags att lära sig av misstagen och sprida information genom samtal, utbildningar och träffar.

Människor kan vara politiskt medvetna men ändå går inte till vallokalerna. Man kan bry sig om skolan som barnen går på utan att ens veta att det finns möjlighet att rösta i kommunvalet och påverka skolpolitiken.

Har du rösträtt? Kan man rösta även om man inte är svensk medborgare? Hur gör man om man bor i andrahandslägenhet? Får man ens röstkort då? Upplever man att Sverige är ens hem eller längtar mest tillbaka? Varför ska man rösta?

I Sverige röstade bara 50% i EU-valet förra gången. Varför? Syriska föreningen kan kanske komma med ett svar. Syriska föreningen är stort med över 650 medlemmar, stort kontaktnätverk och omfattande verksamhet med studiecirklar, studiebesök och aktiviteter för olika åldersgrupper. Bland annat har de pensionärsfrukostträffar som är väldigt populära. Vid ett träff kom EU-valet upp som ämne att prata om. Det visade att de flesta pensionärerna hade rösträtten men ingen, inte en enda av dem har röstat. Människorna sade att det inte finns någon anledning att bry sig om vad snobbiga tjänstemännen i Bryssel sysslade med. Makten är långt borta. De hade inte en aning att det är EU som bestämmer flyktingpolitiken. Nu, när konflikten i Syrien skördar liv och sätter människor på flykt, bestämmer EU över deras öden.

Vad kan ABF hjälpa just din förening med?
+ Vi har tagit fram valmaterialet med information om hur valet går till, hur och när man kan rösta. Informationen baseras på Valnämndens material, som är den bästa i dagsläge, och finns tillgängligt på 10 språk, 5 till kommer inom kort. Sista sidan är fri för förenngarna själva att fylla i med deras egen specifika text.

+ Vi kan hjälpa till med ett studiebesök för era medlemmar till Riksdagen, Landstinget och Kommunen. Ni får möjlighet att se på nära håll hur styrmakten fungerar och få möjligheten att ställa frågor till en politiker.

+ Vi kommer att erbjuda löpande informationsuppdatering via e-mail och/eller vår sida på Facebook (Höj rösten!)

+ Vi kan hjälpa till att ordna provval. Med röstkort, röstskärm och röstlåda kan människorna prova på och avdramatisera sin upplevelse av att rösta.

+ Vi har ambitionen att delta på större arrangemang och folkfester. Kom gärna med tips.

+Vi är öppna för frågor och förslag om samarbete. Ring, sms-a, skriv på Facebook, maila dina frågor och ideer.

Tillsammans kan vi stå upp för demokrati och hävda bestämmelserätten över våra egna öden!

Mer info: ABF Stockholm. Projektansvarig Lasse Åsberg: 070-7331127, lasse.asberg@abf.se. Facebook: Höj rösten
Mer information kommer inom kort.

Sprid Idén!

sprididen02

Kaffe, god macka och inspirerande samtal – inte helt fel sätt att starta dagen. Författaren Ingemar Olsson, författaren till boken ”Sprid idén!”, pratade om kommunikation i ideella organisationer. Hur bryter man igenom mediabruset? Hur når organisationen/föreningen till alla sina medlemmar och till sympatisörer?

Vad menas med ideell organisation? Förenklat handlar det om:
– Har medlemmar
– Burna av idé
– Demokriska
– Har aktiviteter
– Har ett mål och/eller strävar efter förändring

Vad kan man säga om människornas engagemang i olika frågor i Sverige idag? Enligt forskning är det ideella engagemanget i Sverige lika högt som någonsin. Men… samtidigt ser man trenden med sjunkande antal föreningsmedlemmar, färre lokalorganisationer, färre aktiviteter inom organisationer. Människoengagemanget i olika frågor går inte ner medan medlemssiffror sjunker. Men är detta ett problem? Behöver man förvalta engagemanget på ett bättre sätt än vi gör idag? Huvudsakligen, handlar det om demokrati. Organisationerna har möjligheter att ge röst till människor, har andra möjligheter att förvalta en idé.

Men var brister det? Det vi är bra på idag och lägger mycket kraft på är att sända ut vårt budskap. Formuleringarna och utformningen kan vara professionellt utformade, kontaktsätt är beprövade. Vad som händer sedan är dock källan till problemet.
sprididen01

Vem når vi? Vissa medlemmar tar aktivt reda på information, läser alla e-mail och kan vara ”besvärande” nog att svara på alla också. De ringer, söker upp rätt personer och berömmer eller skäller ut dig. Men ger dem röst år alla de ville nå? Det är lätt att lyssna och bli påverkad av de mest aktiva medan fokus aldrig hamnar på de mindre engagerade. Som kommunikatör är det viktigt att nå även de tysta. Räcker det verkligen att starta en blogg och tro att alla läser och svarar på den? Borde man kanske anpassa din idé för att avdramatisera kommunikationen. Vem finns bakom ”likes” på Facebook?

Med förändrade kommunikationssätt vill, enligt forskning, medlemmar i en organisation:
– Det ska vara lätt att kunna ta initiativ
– Man vill bli lyssnad på
– Vill ha respons och återkoppling
– enkel dialog
Allt kan sammanfattas med att medlemmar vill ha en relation till organisationen och inte är nöjda med traditionella stela möten, formalia, alltid majoritetsbeslut, enkelriktad information och hierarkier skapar hinder och trösklar. Många klagar på att medlemmar inte kommer med idéer? Ken det bero på att ingen vågar uttrycka dessa då de upplever att ingen lyssnar? Hur hanterar vi responsen? Är vi systematiska? Underlättar föreningen sättet att få rätt fråga till rätt person? Hur åtgärdar vi problem och hur återkopplar vi igen? Tyvärr, lider många moderna ideella föreningar av samma problem: respons och återkoppling till medlemmar. Föreningar får ställa sig en fråga: varför ska vi arbeta med kommunikation? Räcker det verkligen med reklam för organisationen? Hur öppnar vi för de tysta? Vem vill vi prata med?

Ingemar valde att avsluta seminarium med Bibelcitat. Jesus skickade aldrig sms, e-mail eller bloggade. Han var trotts det en väldigt skicklig kommunikatör som vi bör lära oss av. I situation när människor var många, brödbitar och fiskar var få, ställde han inte med spektakel och detaljerade krångliga instruktioner om motionsvägar och inlägg i dagordningen utan sade: ”Sätt er ner och dela”.

Håll kommunikationen enkel, aktiv och avdramatisera den.

Så hur sprider man en idé? Jag gick från seminarium uppiggad av kaffet och med många fler frågor i tankarna än innan. Det var därför jag tyckte så mycket om morgonen. Att fråga, lyssna och vara öppna för omvärlden är själva förutsättningen för kommunikationen. Det låter enkelt, självklart. Varför är vi så dåliga på det i så fall?

Fakta: Föreläsningen hölls på ABF, Sveavägen 41 (se abfstockholm.se för kommande arrangemang). Samtalsledare Ingemar Olsson. Boken ”Sprid idén” går att köpa i bokhandel (t.ex. http://www.adlibris.com/se/bok/sprid-iden-strategisk-kommunikation-for-ideburna-organisationer-9789147096145). Se även Facebook-sida med samma namn. Ingemar är även verksam på Ersta Sköndal högskola: http://www.esh.se/

 

Fattigdom: myt eller verklighet?

framsida-fattigdomsrapport

Det har gått tre veckor sedan jag lyssnade på ett seminarium ordnad av Fryshuset som handlade om fattigdom i Sverige. Tankesmedjan Tiden hade författad en rapport “Jobbar men ändå fattig” om den nya gömda fattigdomen i Sverige. Ett rapport bland många. Sverige är ju ändå ett land av utredningar och rapporter. Varför har just den vägrat släppa mina tankar?

Knepet är enkelt: låta ens egna minnen stiga fram. Jag minns mig själv:17 år och nyss inflyttad till Sverige. Jag minns hur det var att över en natt förvandlas från att vara lyckligt lottad (jag ägde ett par jeans) till en stackare (bara två par jeans och bara två tröjor till). Jag minns även känslan när jag såg mina svenska jämnåriga springa till fiket och vara tvungen att hitta på historier om att jag bantar. Allt för att jag inte hade råd med en bulle. Bra för midjemåttet, dåligt för självkänslan…

Var mina känslor unika? Nej, tvärtom, jag var en av de mest härdade. Med sovjetisk skola i ryggen var det lätt att komplettera betygen och viktigast av allt hade jag ett mål innan jag frivilligt flyttade till Sverige: komma in på högskolan. Har barnen som kommer till Sverige i yngre ålder förutsättningar att skapa klara mål? Har de fått så pass bra utbildning att de kan gissa till frågorna i skolan, trotts brister i svenska språket? Är det ett ”bara” invandrarproblem?

Rapporten är provocerande då det är ju allmänt känt att fattigdomen är utrotad i Sverige för länge sedan. Vi har ett socialt trygghet som gör att folk inte dör av hunger eller fryser ihjäl på gatorna i lika stor omfattning som i många andra länder. Innebär det att de fattiga är gnällspikar eller latmaskar som vägrar arbeta eller ens bryr sig att lyfta socialbidraget?

Både rapporten och talare som delade med sig av personliga erfarenheter vittnade om växande klyftor, om ökad fattigdom, om utförsäkrade och svikna. Man kunde konstatera att arbetslinjen med skattesänkningar och den hårdare linjen på bl. a. Arbetsförmedlingen och Försäkringskassan sved i människornas plånböcker men ledde knappt till några nya jobb. Tvärtom, det är fler arbetslösa nu än för fem år sedan. Många hamnar utanför systemet och, till Arbetsförmedlingens glädje, syns inte i statistiken.

Vilka blir allt fattigare? Sjukskrivna, arbetslösa, utrikesfödda är grupper som vi kan förutse att fattigdomen ökar i. Men relativt nytt för Sverige är att fattigdomen ökar även blad de som arbetar. Att arbeta på heltid är ingen garanti för stabil ekonomi. Fenomenet är känt från bl.a. USA och kallas för Working Poor.
Vilka drabbas enligt internationell forskning?
-Lågutbildade
-Unga/oetablerade på arbetsmarknaden
-Utländskt födda/utländskt bakgrund
-Kvinnor

En grupp som dalar mest och som det tigs om är ensamstående mammor. Strängare regler för bostadsbidrag, barnbidrag och VAB gör svårare för ensamstående med barn att få och behålla arbete. Med ständig hot om förlorat arbete, har de ingen förhandlingsrätt. De är inte i position att ställa krav. De arbetar på ”kvinnojobb” med ”kvinnolön”. En stor grupp känner inte ens till de möjligheter till hjälp som faktiskt finns. Ironiskt, är det mest medelklass som utnyttjar kommunernas stödsystem. Nu lönar det sig att vara barnlös eller sammanboende med barn. Mammor har inte tid eller ork att engagera sig politiskt eller kämpa för att göra sina röster hörda. De har fullt upp med att överleva.

Grafer visades, stapplar sköt i höjden och olikfärgade linjer slingrade sig, såsom det bör göras vid redovisning av statistisk data. Talare tog upp berättelser om känslan av utanförskap, om små barn som fejkade förkylning för att slippa åka skidor med skolan. De visste att mamma jobbade hårt och ville inte öka pressen att köpa skidor man inte hade råd med. Barn växer upp alldeles för fort. Vissa tystas ner och skäms. Andra blir bittra på samhället och vill hämnas förorätter.

Vad kan man göra? Kan man göra något? Förslag från just det här mötet:
– Samarbeta över partigränserna. Ett område, där segregeringen är dramatiskt ökande, är  skolan. Lärare fasar varje gång inför valet. Vem vinner? Vilka reformer blir det den här gången? När och hur börjar någon i maktställning lyssna på lärarna i stället för att hitta på en förbättringsåtgärd efter annan?
– Arbeta för ökad jämställdhet. Trotts alla fina ord om feminism och jämställdhet, blir kvinnorna satta i allt hårdare situation. För att överleva, bör kvinna antingen förbli singel utan barn hela sitt liv eller gifta sig och hålla fast vid maken. Detta är verklighet i Sverige, år 2014.
– Sluta med skuldbeläggande. den moderna myten om att folk hellre går på bidrag än arbetar utformar politiken och är kontraproduktiv. Om alla medel, som är satta i att kontrollera människor så att de inte fuskar, i stället (O, utopiska tanke!) sattes i att vara mer flexibla vad gäller människor och deras arbete. Vem vet, vilka resultat det skulle leda till? Får man drömma om nya generation av småföretagare?
– Leta efter styrkor. Integrationsarbete är obefintligt och integrationspolitiken är en stor besvikelse. Invandrare ses automatiskt som belastning. Vilka kompetenser går vi miste om? En stödlärare tog upp att hon upptäckte att bland “problemungdomarna” som är invandrare, hade de flesta mycket högre nivå i naturvetenskapliga ämnen än de svenska jämnåriga. De blev underkända ändå, då de inte hann lära sig svenska och körde på muntliga prov i matte.

Tonen var hoppfull, människorna var entusiastiska och politikerna lyste med sitt frånvaro.

Nu, tre veckor senare, kan jag fortfarande inte låta bli att undra: varför kändes problematiken så bekant? Vad kan jag göra personligen? Vad är mitt kontra samhällets ansvar?