Fattigdom: myt eller verklighet?

framsida-fattigdomsrapport

Det har gått tre veckor sedan jag lyssnade på ett seminarium ordnad av Fryshuset som handlade om fattigdom i Sverige. Tankesmedjan Tiden hade författad en rapport “Jobbar men ändå fattig” om den nya gömda fattigdomen i Sverige. Ett rapport bland många. Sverige är ju ändå ett land av utredningar och rapporter. Varför har just den vägrat släppa mina tankar?

Knepet är enkelt: låta ens egna minnen stiga fram. Jag minns mig själv:17 år och nyss inflyttad till Sverige. Jag minns hur det var att över en natt förvandlas från att vara lyckligt lottad (jag ägde ett par jeans) till en stackare (bara två par jeans och bara två tröjor till). Jag minns även känslan när jag såg mina svenska jämnåriga springa till fiket och vara tvungen att hitta på historier om att jag bantar. Allt för att jag inte hade råd med en bulle. Bra för midjemåttet, dåligt för självkänslan…

Var mina känslor unika? Nej, tvärtom, jag var en av de mest härdade. Med sovjetisk skola i ryggen var det lätt att komplettera betygen och viktigast av allt hade jag ett mål innan jag frivilligt flyttade till Sverige: komma in på högskolan. Har barnen som kommer till Sverige i yngre ålder förutsättningar att skapa klara mål? Har de fått så pass bra utbildning att de kan gissa till frågorna i skolan, trotts brister i svenska språket? Är det ett ”bara” invandrarproblem?

Rapporten är provocerande då det är ju allmänt känt att fattigdomen är utrotad i Sverige för länge sedan. Vi har ett socialt trygghet som gör att folk inte dör av hunger eller fryser ihjäl på gatorna i lika stor omfattning som i många andra länder. Innebär det att de fattiga är gnällspikar eller latmaskar som vägrar arbeta eller ens bryr sig att lyfta socialbidraget?

Både rapporten och talare som delade med sig av personliga erfarenheter vittnade om växande klyftor, om ökad fattigdom, om utförsäkrade och svikna. Man kunde konstatera att arbetslinjen med skattesänkningar och den hårdare linjen på bl. a. Arbetsförmedlingen och Försäkringskassan sved i människornas plånböcker men ledde knappt till några nya jobb. Tvärtom, det är fler arbetslösa nu än för fem år sedan. Många hamnar utanför systemet och, till Arbetsförmedlingens glädje, syns inte i statistiken.

Vilka blir allt fattigare? Sjukskrivna, arbetslösa, utrikesfödda är grupper som vi kan förutse att fattigdomen ökar i. Men relativt nytt för Sverige är att fattigdomen ökar även blad de som arbetar. Att arbeta på heltid är ingen garanti för stabil ekonomi. Fenomenet är känt från bl.a. USA och kallas för Working Poor.
Vilka drabbas enligt internationell forskning?
-Lågutbildade
-Unga/oetablerade på arbetsmarknaden
-Utländskt födda/utländskt bakgrund
-Kvinnor

En grupp som dalar mest och som det tigs om är ensamstående mammor. Strängare regler för bostadsbidrag, barnbidrag och VAB gör svårare för ensamstående med barn att få och behålla arbete. Med ständig hot om förlorat arbete, har de ingen förhandlingsrätt. De är inte i position att ställa krav. De arbetar på ”kvinnojobb” med ”kvinnolön”. En stor grupp känner inte ens till de möjligheter till hjälp som faktiskt finns. Ironiskt, är det mest medelklass som utnyttjar kommunernas stödsystem. Nu lönar det sig att vara barnlös eller sammanboende med barn. Mammor har inte tid eller ork att engagera sig politiskt eller kämpa för att göra sina röster hörda. De har fullt upp med att överleva.

Grafer visades, stapplar sköt i höjden och olikfärgade linjer slingrade sig, såsom det bör göras vid redovisning av statistisk data. Talare tog upp berättelser om känslan av utanförskap, om små barn som fejkade förkylning för att slippa åka skidor med skolan. De visste att mamma jobbade hårt och ville inte öka pressen att köpa skidor man inte hade råd med. Barn växer upp alldeles för fort. Vissa tystas ner och skäms. Andra blir bittra på samhället och vill hämnas förorätter.

Vad kan man göra? Kan man göra något? Förslag från just det här mötet:
– Samarbeta över partigränserna. Ett område, där segregeringen är dramatiskt ökande, är  skolan. Lärare fasar varje gång inför valet. Vem vinner? Vilka reformer blir det den här gången? När och hur börjar någon i maktställning lyssna på lärarna i stället för att hitta på en förbättringsåtgärd efter annan?
– Arbeta för ökad jämställdhet. Trotts alla fina ord om feminism och jämställdhet, blir kvinnorna satta i allt hårdare situation. För att överleva, bör kvinna antingen förbli singel utan barn hela sitt liv eller gifta sig och hålla fast vid maken. Detta är verklighet i Sverige, år 2014.
– Sluta med skuldbeläggande. den moderna myten om att folk hellre går på bidrag än arbetar utformar politiken och är kontraproduktiv. Om alla medel, som är satta i att kontrollera människor så att de inte fuskar, i stället (O, utopiska tanke!) sattes i att vara mer flexibla vad gäller människor och deras arbete. Vem vet, vilka resultat det skulle leda till? Får man drömma om nya generation av småföretagare?
– Leta efter styrkor. Integrationsarbete är obefintligt och integrationspolitiken är en stor besvikelse. Invandrare ses automatiskt som belastning. Vilka kompetenser går vi miste om? En stödlärare tog upp att hon upptäckte att bland “problemungdomarna” som är invandrare, hade de flesta mycket högre nivå i naturvetenskapliga ämnen än de svenska jämnåriga. De blev underkända ändå, då de inte hann lära sig svenska och körde på muntliga prov i matte.

Tonen var hoppfull, människorna var entusiastiska och politikerna lyste med sitt frånvaro.

Nu, tre veckor senare, kan jag fortfarande inte låta bli att undra: varför kändes problematiken så bekant? Vad kan jag göra personligen? Vad är mitt kontra samhällets ansvar?

Annonser